Sidan senast uppdaterad 17-12-02. (Berättelsen om lilla valpen Nova som dog, finns allra längst ner.)

Om mina djur:

Jag har alltid älskat djur. Som barn fick jag inte ha något för mina oförstående föräldrar. Detta trots att jag alltid skrev "Ett litet djur" överst på önskelistan både till jul och min födelsedag. Dock har jag i vuxen ålder tagit igen detta med råge. Genom åren har jag haft: hundar (långhårig kanintax och långhårig chihuahua), katter (helig birma, samt europeisk korthår = bondkatt), dvärgkanin, dvärgvädurskaniner, marsvin, ökenråttor, vit mus, dvärgpapegoja, splendidparakiter, undulater, kanariefåglar, zebrafinkar samt diverse sötvattens-akvariefiskar (favoriter är små snälla och vackra som t ex kardinaltetra). Min dotter Jenni, som också är djurvän, har dessutom (när hon var liten) kommit hem med både en snok och en igelkottsunge som hon hittade i skogen. (Dessa fick hon förstås inte behålla. Igenkotten är fridlyst, och snokar trivs inget vidare inomhus.)

Följande djur har jag dessutom fött upp: Långhårig chihuahua, långhårig kanintax, helig birma, dvärgvädurskanin, marsvin, ökenråtta, splendidparakit, undulat, kanariefågel, zebrafink, platy, pansarmal samt bandsugmal. Jag har också varit fodervärd (helig birma). Om jag kunde så skulle jag väldigt gärna syssla med djuruppfödning ständigt. Det är så roligt! Men sorgligt nog är det alltför dyrt och platskrävande för att jag ska ha möjlighet just nu...

Nu har jag tre underbara chihuahua-flickor som heter Bonnie, Stella och Nellie! Bonnie är långhårig, creme/guldfärgad, och född 08-12-11 i Stockholm. Hennes vuxenvikt är 2,6 kg. I stamtavlan heter hon Östermalms Pärla Valentin Af Diaz och har regnr S12973/2009. Stella är Bonnies dotter. Hon är född 12-02-20 i El Campello, är långhårig, och har färgen röd med vitt bröst. Hennes vuxenvikt är 1,8 kg. Stellas registreringsnummer är SE24993/2012. Nellie är långhårig, vit med svarta markeringar, och född 17-04-15 i Sitges (Barcelona). I stamtavlan heter hon Petit Melic Scarlett. Hennes registreringsnummer är LOE2369856, men vi väntar fortfarande på den spanska stamtavlan. (Allting tar tid i Spanien.) Gissningsvis kommer hon att få en vuxenvikt på ca 1,3 kg. (Tiken Wilda, registrerad som: Obeyby de Dasilva LOE2254993, bodde hos mig i drygt två år. Men hon har nu flyttat till ny ägare i Sverige.)

Jag har ännu inget riktigt bra foto på Bonnie, Stella och Nellie tillsammans. Nedan får ni dock se några "halvbra":

På fotot nedan ser ni Wilda, Stella och Bonnie. 

Och det här är Nellie:

Fler foton på mina flickor:

   

Nedan ser ni alla fem hundarna (mina tre flickor + Wilda + Nico) på promenad (i slutet av juli-17). Det är nästan omöjligt att fotografera dem framifrån - och samtidigt hålla i alla koppel.

Ända sedan 2002 har jag önskat mig en pytteliten vit eller cremefärgad långhårig chihuahuatik med en vuxenvikt på 1,0 - 1,5 kg. Eftersom jag ännu inte har fått tag på en sådan, så önskar jag mig förstås fortfarande en sådan liten flicka! En Nova³ vill jag gärna ha! Jag vill också gärna ha katt igen (1 lilamaskad helig birma flicka). Fast om jag skulle ha så många djur så skulle jag nog behöva en trädgård... (Jag inser att detta får vara en dröm, en fantasi - det blir knappast verklighet.) Jag är också sugen på att ha fler fåglar. Jag skulle kunna tänka mig splendidparakiter, undulater eller dvärgpapegojor (agapornis). Jag gillar djur! Tyvärr räcker varken pengar eller utrymme till alla jag vill ha... Men så är livet!

Så här såg Bonnie ut då hon flyttade in hos oss i februari-09:

Och så här såg Bonnie ut på sina promenader i mars-april:

 

Och här är hon i maj-juli:

 

Här ser ni Bonnie i El Campello vintern 2009/2010:

Och här ser ni två foton på Bonnie tagna i Stockholm sommaren 2010.

Bonnie står ofta "på händerna" när hon kissar! (Fotot från oktober 2015.)

Här kommer några foton på Stella (och hennes syskon Nova, Bamse och Teddy). Stella var alldeles brun som nyfödd - och minst i kullen.

  

Stella och Nova¹:

Här syns pappa Voxer, Nova¹, Stella, Bamse, Teddy och Bonnie. (Alla var lite rädda eftersom de satt högt upp på en bänk.)

Bonnie och valparna:

De fyra syskonen:

Teddy:

Bamse:

Och Nova¹:

Av någon outgrundlig anledning (det finns inget anlag i släkten) så reste sig aldrig Nova¹s öron upp som de ska på chihuahuor.

Sista fotot på Bonnie, Stella, Nova¹, Bamse och Teddy tillsammans - innan de tre sistnämnda flyttade hemifrån:

Så här såg Wilda ut när jag hämtade henne, 9 veckor gammal:

5 månader gammal:

Och drygt 8 månader gammal:

När lilla Nellie flyttade in hos oss (170622) var hon nästan 10 veckor, vägde 557 gram (av säkerhetsskäl så satte jag henne i en valphage de första dagarna), och såg ut så här:

Nellie 11 veckor:

Wilda födde en son 17-04-12. På fotot nedan är han en dag gammal.

   

Wilda var den perfekta mamman! Hon tog SÅ bra hand om sin son!

Den lille, som fick namnet Nico,  flyttade hemifrån när han var 4 månader gammal. Nedan Nico strax innan han flyttade:

Jag har också två blå Lessons sparvpapegojor (Forpus Coelestis, den minsta sortens papegoja), som troligen är födda vintern-16 (köpta mars-17). Honan (den ljusaste) heter Celeste och hanen (den blåaste) heter Safir (efter färgerna).

   

Mina hundar tycker att fåglarna är synnerligen intressanta att titta på, så de tillbringar en stund varje dag nedanför buren.

Jag har också en kanariefågelhane som heter Mio. Han sjunger så oerhört vackert!

   

Fotona nedan visar lilla Nova² (i stamtavlan Cokyta Dasilva, (halv-)brorsdotter till Stella). Hon föddes 2012-12-16 och dog 2013-05-17, alltså bara 5 månader gammal. Hon hade medfödd occipital dyslpasi, vilket jag inte visste när jag köpte henne. Detta är obotligt och går heller inte att operera. Det sorgliga är att det bara blir värre med tiden. Hon klarade sig med medicinering flera månader, men plötsligt började hon få mycket svåra anfall som var väldigt smärtfulla för henne. På kort tid (bara 4 dagar) blev situationen ohållbar. Varken jag eller min veterinär ville se henne lida mer, så den 17/5 fick hon den sista sprutan (en överdos av narkosmedel). Jag höll henne i famnen och grät. Hon vägde bara knappt 900 gram, men var en stor personlighet. Hon var pigg, glad, vänlig, tuff och orädd. Hon viftade på svansen åt alla. Hon lämnade ett oerhört stort tomrum efter sig - och jag kommer aldrig att glömma henne!

Nova² flyttade in hos oss den 23:e februari 2013. De översta fotona visar hur hon såg ut när hon kom till oss, 10 veckor gammal.

Här nedan ser ni Bonnie, Stella, Nova² (och mig) tillsammans. Det var underbart att vara matte till tre så söta små flickor!

 

Stella och Nova² både lekte och sov bra tillsammans.

Det här är ett av de allra sista fotona som togs av Nova², några timmar innan hon dog. Hon var svårt sjuk, men det syns inte utanpå (man anar bara en trötthet).

Längst ner på sidan kan du läsa berättelsen om Novas korta liv.

Den 6/11-09 började Bonnie att skriva en egen blogg! Se Bonnies blogg: http://www.christeltango.com/Bonniesblogg.htm (I bloggen hittar ni fårstås många fler foton på Bonnie, Stella, Wilda och Nova.) Fr o m 23/03-13 återfinns Bonnies blogg i Dagbok: http://www.christeltango.com/dagbok.htm

Djur som jag har haft för länge sen: Först Kicki och Pyret, min första omgång långhåriga kanintaxar (och jag, ca -74) Därefter Splendid, min vackra splendidparakit-hane, Polly min lilla tama dvärgpapegoja, samt Ninni ett av mina favoritmarsvin. (Hon hade sån vit-beige pälsfärg som jag tycker bäst om.) Ett par av mina turkosa undulater skymtar också, samt min tama vita undulathona (och jag). Nederst ett av de akvarier jag haft, alias katternas "TV".

Katter som jag haft, men varit tvungen att sälja/ge bort - p g a Ulfs kattallergi: (Alla av rasen Helig Birma.)

(08-05-17: Jag vet inte hur det kommer att gå med mitt kattinnehav! Det är precis som vi befarat: Ulf är allergisk mot katter! (Han nyser, snörvlar, får klåda i ögonen etc.) Allt annat tål han, även hund. Det blir svårt det här, hur jag än gör. Jag älskar min man, och jag älskar mina katter! Skulle Ulfs allergi bli värre kan jag förstås inte behålla katterna hur mycket jag än älskar dem. Vi gör inget drastiskt nu. Men vi har pratat lite om att jag kanske borde ge bort / sälja Celine och Aimée. Det är sorgligt att tänka på. Katterna är nästan som barn för mig. Vi skulle kunna köpa en liten hund i gengäld. Hundar tål han ju. En hund har jag velat ha länge. Men ett djur ersätter ju inte det andra och allra helst vill jag ju ha minst 3 katter och en hund! Vi får se vad vi beslutar... Det är många tankar som virvlar runt i mitt huvud. En viktig sak i sammanhanget blir förstås att hitta bra hem åt mina kära katter om det nu blir så att de måste flytta härifrån. Än så länge har jag dem kvar, så jag passar på att kela mycket med dem! Jag vill helst inte alls tänka på att vi kanske måste skiljas åt, katterna och jag.

08-06-09:  Efter långa samtal och moget övervägande har vi nu bestämt oss för att ge bort och/eller sälja mina älskade katter Celine och Aimée. Det har inte varit ett lätt beslut. Men det finns inte så mycket att välja på nu när vi vet att Ulf är allergisk mot katter. Utsätts han ständigt för kattallergener kan allergin bli ännu värre. Han reagerade märkbart redan första gången han träffade mina katter, i mars förra året, men varken han eller jag ville tro att allergin berodde på katterna... Känslomässigt blir det svårt för mig att släppa taget om mina små kära katter. Det är lite som när ens barn blir vuxna och flyttar hemifrån. Det viktigaste är att de får det bra. Jag kommer att ta god tid på mig och välja så optimalt bra hem som möjligt.

08-07-18: Nu är mina kära katter sålda och jag saknar dem oerhört mycket! Men de har i alla fall kommit till bra nya hem!)

Celine, född 20/6-02, lilamaskad. Hon var ovanligt klok för att vara katt. En gång när vi bodde i El Campello, lyckades hon alldeles själv ringa upp Ulf via Skype (internet)! Men när han svarade sa hon inget... Hon har också chattat med Ulf via Skype, mig ovetandes. (Se sparad dagbok 2: 07-03-19.) Hon flyttade till Mariana i Huddinge. Jag saknar henne oerhört mycket! Det händer att jag gråter en skvätt av saknad då jag tänker på henne. Det var meningen att vi skulle åldras ihop, hon och jag... (Celine dog i uremi 10-09-27, men hon kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.)

    

Ovan t h, Celine som baby. Nedan firar Celine sin 5-årsdag genom att dela en burk tonfisk med sin son Safir.

Aimée, född 29/10-07, är blåtabbymaskad. Hon är ett riktigt litet charmtroll. Nu bor hon hos Sophia i Örebro.

Safir, född 1/5-06,  lilamaskad, Celines son i andra kullen, som tragiskt dog i uremi endast 17 månader gammal, (se Sparad dagbok 4:07-09-27):

De fyra första bilderna visar Safir, sedan Safir med sina 2 bröder när de var 5 veckor gamla, sist Celine och Safir.

 

Safir saknar jag mycket. Han hade ett så otroligt fint temperament. Han var alltid glad och kelig, och han satt snällt stilla utan minsta lilla protest,  när jag borstade hans päls eller klippte hans klor. Det är mycket sorgligt att han skulle sluta sina dagar så hastigt och alldeles på tok för tidigt.

Estelle, född 4/7-05, blå-skölpaddsmaskad, Celines dotter i första kullen, som nu bor hos Sandra och Daniel i Alicante:

Celine med Estelle som baby, samt Estelle som liten unge, inkrupen i Lindas jacka.

På den sista bilden ovan syns Safir och Estelle tillsammans.

Nedan blandade bilder på katterna: De två första bilderna visar Celine med alla sina fyra barn.

 

Jag råkade visst själv komma med på ett av fotona ovan. Jenni smygfotograferade mig när jag sov. Ofta är det så, att när jag vaknar så ligger minst en av katterna i min säng. (Flera av fotona ovan är tagna då vi bodde i Spanien.) Nedan Celine och Aimée 08-03-06:

Ovan: Celine och Aimée 13/6-08, samt Aimée 8/7-08. Nedan: två foton på Celine 08-07-08, samt Aimée 08-07-18.

 

  

Ja, jag älskar djur! Och jag skulle gärna vilja ha många fler än de som jag har just nu. Djur ger så oerhört mycket glädje!

Om min intelligente marsvinshane:

På 70-talet hade jag marsvin. Jag visste inte att de kunde vara så smarta som den här hanen, och hade jag inte bevittnat händelsen själv så hade jag trott att det var en tillfällighet.

Jag hade en stor hemmasnickrad bur, 1 x 2 meter med 30 cm höga kanter (men inget tak, för marsvin klättrar inte). I mitten hade jag en borttagbar vägg/avdelare, också 30 cm hög. I var kortsida av buren hade jag ett litet hus ca 15 cm högt, med tak och väggar - men inget golv (för det är lättare att städa då). Huset hade en dörröppning framtill, och stod löst. Det var stort nog för 2-3 marsvin att sova i. Jag hade en hane och 4-5 honor. (I naturen lever de 1 hane + 10-12 honor.) Och jag hade förstås marsvinsuppfödning. Jag sålde ungar till djuraffären och på så sätt blev marsvinen självförsörjande - för pengarna räckte till både deras mat och sågspån att ha på burbotten.

En dag köpte jag en ny liten marsvinshona. Hon var jättesöt (vit och cremefärgad), men för ung att para. Hon var bara 3 månader, och de bör vara minst 4-5 innan man parar dem. Alltså satte jag i avdelaren och satte hanen på en sida, och honorna på den andra. Han kände lukten av den nya och blev alldeles till sig. Hormoner, könsdtrift och instinkt förstås - men inte det som jag sedan beskådade.

Hanen tittade sig omkring. Fick syn på huset. Gick rakt fram till det. Satte axeln emot och började skjuta huset framför sig. Han sköt fram det till skiljeväggen. Klev upp på huset, hävde sig över kanten - och hade nått sitt mål. Han kunde börja uppvakta den lilla nya honan. Allting gick på bara någon minut. Och det var verkligen ingen slump - han måste ha tänkt ut hur han skulle lösa problemet. Och faktum är att han använde ett redskap!

Sedan hade jag inte hjärta att hålla honom från honorna längre, utan tog bort skiljeväggen. Han parade förstås den lilla honan, och tyvärr gick det inte så bra. Hon födde visserligen två ursöta små ungar, men dog själv i barnsäng. Jag födde upp de små artificiellt och behöll den ena. Det är förresten den vita och creme-färgade vuxna honan som ni ser lite högre upp på den här sidan (på två olika foton).

 

Det här är berättelsen om Nova.

En berättelse om det svåra med att älska och mista, men också om Occipital dysplasi.

På fotot nedan är Nova 5 månader och ½ dag, och väger 895 gram.

En dryg timme senare var Nova död. Nova föddes med Occipital dysplasi, men det visste jag inte när jag köpte henne.

Jag bor i El Campello, strax norr om Alicante i Spanien, tillsammans med mina 2 chihuahuor Bonnie och Stella. Den 13/2 besökte vi min vän Conchi som har kennel. Hon visade mig två pyttesmå systrar som inte mådde bra. De var 8 veckor gamla men vägde bara 220 respektive 364 gram. Två dagar senare berättade Conchi att den minsta tiken hade dött. Jag lyckades då övertala Conchi om att jag skulle få ta hand om den andra tiken, eftersom jag som pensionär har mera tid. Den 22/2 flyttade lilla Nova hem till oss.

Jag gick till veterinären med henne så snart jag kommit hem, men allt verkade vara normalt. Nova var dock ovanligt trött den första tiden. Hon åt varannan timme dygnet runt och sov däremellan. Sedan vände det, och hon utvecklades bra. Hon gick upp i vikt, och började vifta på svansen. Nova och Stella både sov och lekte tillsammans. Jag var så lycklig över mina 3 underbara hundar, inte minst den pyttelilla. (Jag är särskilt svag för pyttesmå.)  

Men den 13/3 fick Nova något som liknade ett krampanfall. Hon vred sig runt och hamnade på sida med ena bakbenet upp. Bakbenet sparkade. Jag tog ett foto för att kunna visa för veterinären.

Den konstiga krampen kom då och då. Veterinären sa att det skulle kunna vara epilepsi eller vattenskalle, men att vi skulle avvakta och se om det hände fler gånger. Den 6/4 fick Nova ett mycket kraftigare anfall än de tidigare. Hon sov i sin säng, men krampen kastade ut henne på golvet. Kroppen vred sig, benet sparkade och hon andades häftigt ca en minut. Därefter slappnade hon av och låg stilla en kort stund. Sen reste hon sig, ruskade på sig, och uppförde sig som om ingenting hade hänt. Men jag började bli orolig på allvar.

Den 10/4 fick Nova en kramp när vi var ute på promenad. Hon hade gått själv en stund och jag hade just lyft upp henne i famnen. Jag kände plötsligt att hon blev alldeles stel - medan ena bakbenet sparkade. Sedan darrade/skakade hennes kropp i mycket små rörelser (finvågig tremor). Efter ett par minuter var allt som vanligt, men hon ville bli buren och vara nära. Vi gick direkt upp till veterinären. Nova fick stanna kvar hos veterinären, som skulle ge henne en lätt narkos för att kunna röntga hennes nacke.

När jag hämtade Nova så fick jag veta vad det var för fel på henne. Nova hade Occipital Dysplasi. Det är en medfödd missbildning av skallbenet, just där ryggmärgen mynnar ut ur skallen. Enligt röntgen var hålet i Novas skallben så stort att delar av lillhjärnan kunde pressas ut genom hålet. På röntgenfotot har jag ritat en röd prickrad runt hålet i Novas skalle, samt en gul som visar ett normalt hål.

Det kändes bra att veta vad det var för fel på Nova, men det var inte roligt alls att veta att det är obotligt. Jag älskade min lilla Nova mycket, och ville förstås inte mista henne! Nova fick nu en medicin som hon skulle ta var dag.

En fridfull period följde, och jag hoppades att medicinen hjälpte. Det var så roligt att gå ut med mina små. Nova charmade alla. Det var inte bara det att hon var ovanligt liten och ovanligt söt – hon viftade dessutom på svansen åt alla.       

Lugnet och lyckan varade till den 15 maj. Nova kräktes flera gånger under natten, och tidigt på morgonen fick hon en mycket svår attack. Klockan 12 samma dag fick hon en ny attack, och ytterligare en klockan 15. Så snart Nova hade hämtat sig så gick vi till veterinären. Han ökade medicindosen, men förvarnade mig om att Nova skulle kunna bli sämre.

Klockan 16:48 fick Nova dagens fjärde attack, och 17:02 den femte. Jag var oerhört bekymrad. Attack nummer sex kom 19:15, och nummer sju 20:48. Attackerna var häftiga! Innan jag hann fram kastades Nova runt på golvet av spasmerna. Det var hemskt att se. Efteråt försökte jag ge henne kramplösande stesolid som jag fått av veterinären, men lyckades inte. Nova fick attack nummer 8 klockan 22:48, och attack nummer 9 klockan 23:14. Jag lyckades få i henne en halv dos stesolid, och sedan sov vi några timmar. Klockan 07:18 fick Nova en svår attack. Den började klinga av men det kom en ny 07:25, och ytterligare en 07:32. Den akuta krampfasen varade nu 3-4 minuter. Under den senare attacken lyckades jag med Nova på ena armen (fortfarande krampande) ladda sprutan och ge henne en hel dos stesolid. Trots detta så fick hon ytterligare attacker 07:43 och 07:54. Kramperna var mycket smärtsamma för Nova.

Vi hängde på låset till veterinärmottagningen när de öppnade den 16/5. Där fick jag beskedet att Nova skulle komma att dö ung. I naturen skulle hon ha dött för länge sedan. Men tack vare min goda vård, sa veterinären, så hade hon blivit hela fem månader.

Vi gick hem för att fira Novas 5-månaders dag. Förmiddagen blev lugn, men på eftermiddagen fick Nova flera attacker. Jag lyckades ge henne en hel dos stesolid. Sen blev hon ganska lugn men ville bli buren hela tiden. Jag gick omkring med henne på armen. Hon hängde slapp, men vid ett tillfälle kravlade hon upp och slickade mig på hakan. Sen somnade hon igen.

På natten fick hon flera attacker.  Efter varje attack satt jag med henne i famnen – och grät floder. Jag förstod vad de nya attackerna innebar. Nova led svårt. Det fanns ingen bot. Hon skulle bara bli sämre. Det är så lätt för hjärnan att ta till sig fakta, och förstå. Men hjärtat vill inte förstå, vill inte mista, vill inte tänka tanken – att vi kanske skulle behöva förkorta Novas liv. Det är ett oerhört svårt beslut att ta. Jag insåg att jag inte fick tänka på mig själv, utan bara på Novas bästa.

Morgonen den 17/5 mådde Nova inte alls bra. Hon var trött och hennes kropp skakade lite. Jag gav Nova hennes favoritmat och sedan gick vi en kort promenad (Novas sista). Sedan gick jag med mycket tunga steg mot veterinärmottagningen. Det var allra sista gången som jag skulle få bära lilla Nova i famnen. Jag grät hela vägen dit.

Lilla Nova dog i mina armar av en överdos narkosmedel. Jag satt och höll henne en stund efteråt. Veterinären pussade Nova när han tog henne. De har väldigt rara veterinärer på EuroCan. (De tog hand om kroppen och sände den till ett speciellt krematorium.)

Jag är så glad att jag fick ha lilla Nova de här tre månaderna. Hon har gett mig så mycket glädje!. Livet går vidare, men blir aldrig mer detsamma. Nova var en sällsynt liten ädelsten.

Om occipital dysplasi:

Bakre skallgropen är missbildad, så att delar av cerebellum (lillhjärnan) ligger placerad ut i och genom foramen magnum (stora nackhålet genom vilken ryggradskanalen passerar ned i ryggraden). När lillhjärnan "kommer i kläm" så  uppstår kramperna som är mycket smärtsamma för hunden. Missbildningen förekommer hos småvuxna hundraser med kupolformat huvud (Chihuahua, Malteser, Yorkshire terrier, Toy pudel, Pekingese, Cavalier King Charles spaniel). Risken ökar vid inavel. I nuläget finns det ingen helt botande behandling, men det finns mediciner som kan lindra. Om man misstänker att ens hund har problem med occiptal dysplasi så bör man helst kontakta en veterinär som är specialutbildad inom neurologi. Om kramperna kommer redan när hunden är valp så kommer den aldrig att bli vuxen. Kommer kramperna först några år senare så kan en daglig dos kortison (el likn) lindra, och hunden kan uppnå normal levnadsålder.

Den 18/5 fick jag mail från veterinärkliniken EuroCan. De skrev att de var väldigt ledsna för att Nova hade dött så ung, men påpekade för mig att det hade varit mycket bättre för henne att få somna in. Det var rart av dem att skriva och trösta mig! Ytterligare en dag senare mailade Conchi, Novas uppfödare, och tackade för att jag hade tagit bra hand om Nova och gett henne tre lyckliga månader. 

Vill du läsa hela långa historien om Nova så läs i min blogg www.christeltango.com: (Sparad dagbok 25, med start 13-02-13 eller 13-02-22).

Länk till mina fantastiska veterinärer: http://www.eurocanvet.com/

Av en slump fick jag reda på att Stella också har occipital dysplasi! (Hon blev röntgad eftersom hon hade fått en liten skada mellan två kotor, och då såg vi.) Först nu, när Stella är 5 år och 9 månader, så har hon fått sina första riktiga anfall (än så länge förhållandevis svaga). Troligen kommer hon att få börja äta kortison, och hålla på resten av livet. Trist (all medicin har biverkningar), men nödvändigt! (Jag har förstås inte kunnat låta Stella få valpar - vilket jag annars så gärna hade velat.) 

Länkar till några av mina favoritsidor om katter och hundar hittar du längst ner på sidan Länkar: http://christeltango.com/links2.htm